Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1849, sida 3

— —— ett lysande sätt surprenerad, och mitt hjerta har genast börjat gifva mera lifliga slag. Om jag också medgifver, att dessa i början härrörde af en viss försagdhet, ja, en själsfränvaro, en därskap, en dumhet, måste jag likväl nu tillstä, att dessa hjertats lifligare rörelser för närvarande framkallas af helt annan orsak. Jag känner det mer än väl. De äro sprittande foster af den passion, som jag numera icke jäfvar. Kärleken, detta tjusande barn af en ej fullt förstådd uppenbarelse, öfvergår från den ena öfverrumplingen till den andra. Man nojsas, man vill leka med den; men det är han, som leker med oss. Plato, denne store forskare i själens hemligheter, hade mycket skäl att säga — — — — Förlåt mig, min herre! Men Plato, låtom oss lemna honom i våra samtal denna gång. Jag längtar alls icke att här få begrepp om hans lära. — Men, besinna er då en gång, min grefvinna — — — — Besinna! huru! Jag menar ni är underlig. Mitt namn! mitt stånd! Ni måste säga mig, hvem som gått er tillhanda med slika upplysningar. — Intet värre! Den upplysningen är lätt. Den har icke kostat mig mycket. Ert eget sköldemärke har förrådt edra vilkor. Edert namn, det rör mig icke; det behöfver jag icke veta. Jag har ju er sjelf, eder person. Edert namn skulle från en gudomlighet förvandla er till en nog