störtade mig från ett fönster i ert hotel; ty så mycket kan ni väl inse, att jag icke skulle vänta tills kusken hunne nedstiga och öppna vagnsdörren, och nedfälla fotsteget. — Skandal! Nå, hvilken fåfäng hotelse! Jag skulle stå till ansvar för en öfverspänd menniskas galenskaper! Ha! Må då i guds namn hända hvad som helst; men inför mig sjelf känner jag icke någon sådan förpligtelse. Dock, så mycket bättre! Vi äro snart, ja, om några minuter, i skogen. Der kan ni göra efter behag, utan att kompromettera er; ty öfver oss båda skall då ej någon menniska fälla något komprometterande utslag, så framt ni ej sjelf behagar göra det. Dittills hade grefvinnan, så att säga, maskerat sig med en liten parasolet, stor som en solfjäder. Vid det hon uttalade dessa sista orden, fällde hon ned parasoleten, och betraktade Maurice med ett litt småleende. — Ack, min Gud! madam; sade han med en verklig eller väl utförd sinnesrörelse. — Min herre! Ni förefaller mig allt mera besynnerlig. Hvad betyda dessa ord, dessa atbörder! Sannerligen, min oförmåga att förstå er, tilltager allt mera. — Madame! sade Maurice med svagare stämma. Hittills har jag endast då och då kunnat nå er med: mina blickar. Men ack, nu! nu, sedan eder parasolet fallit i edert sköte, har jag blifvit på