Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1849, sida 2

A3————— — ————— genhet. Ni gör er all möda att utforska hvarifrän jag kommer, hvem jag är och hvart jag ärnar mig. Värdigas då höra mig något litet. — Men, min herre, — svarade hon — jag vet mig ej ha den äran känna er. Hur kan man vara så djerf( — — — Ah! madame; när ni fär veta, af hvad orsak jag kommit — — — — Min herre! stig ned på ögonblicket! Jag skall gifva befallning åt mitt folk — — — — Min Gud, madame, hur kan ni vara så onådig! Långt bättre hade varit, att ni bjudit mig stiga upp. Det kunde varit en passande artighet. Men, stiga ned! Hvillret misslyckadt och förhastadt ord! Betänk blott, hvilken fara — — Hvad rör den mig, min herre! — — — Hör Andre! jag befaller dig — — — — Märk likväl, madame, att i detta ögonblick ltvå å trehundrade blickar äro rästade på oss. IIvilken skandal, om ni skulle nödga mig med våld att nedstiga! Betänk detta! jag besvär er; ty med min vilja, jag bedyrar det, skall det aldrig ske — — — När Maurice uttalade dessa ord, kastade han ssina blickar på den sköna damen, på ett sätt, som kunnat väcka både beundran ocl a kärlek. — Hon kunde icke undgå att märka, att hennes lajerfva, likasom af ödet skickade båaeledsagare på