Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 februari 1849, sida 2

— ———— ursäkt, säga er, att han tyckt sig känna igen er, att han sett er någonstädes, dit han likväl aldrig brukat gå, på något af publiken mera besökt ställe, på promenad, på en lustfärd till sjös, vid kappränningar, på spektakel, på bal; men jag, jag säger icke så. Jag måste tillstå, att jag vet mig ingenstädes hittills hafva sett er; men jag har velat se er. Likasom jag för länge varit förföljd af missödet att icke kunua möta er, har jag, när denna lycka en gång ändtligen förunnats mig, helt simpelt tagit tvärt utaf och skyndat allt hvad jag förmått till ert möte, oaktad jag icke varit annorlunda utrustad, än jag eljest brukar vara till den vådliga jagt, som jag stundom företager på de mest otillgängliga stepper. — Ni betänker kanske icke, min herre, att allt det der, som ni behagat yttra, vid närmar uppmärksamhet är i hög grad oförskämdt; me edra ord blifva ett rof för vinden, hurudant oc huru mycket ni än talar; ty mina öron förm de icke träffa. — Edra ord förskräcka mig. Jag vore nästa tröstlös, madame, om jag skulle tänka på, att ja råkat komma så mal å propos. Om ni då ändtligen så vill, skall jag kasta mig ur åkdonet men, jag upprepar det än en gång, betänk hva följden kan blifva. Jag tror det är bäst ni akta er. Skandalen, på ganska obetydligt när, skull blifva densamma, som i den händelse, att jag