Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 februari 1849, sida 2

der stoftet efter den vagn, deri hon åkt, lade sig för vära fötter! — Nå, jag kan säga! återtog Maurice. Så förmäten man kan vara! Dylika uttryck och infall, hvem tillhöra de, om icke förskrämda och ängsligt samvetsgranna varelser, som beständigt hemsökas af den fatala inbillning, att, vid deras tillochmed aldra minsta företag, hela verlden vill uppträda emot dem, och trampa dem under sina fötter? För min del bedyrar jag, att jag redan, under de få minuter vi sutit vid foten af detta träd, sett passera förbi långt flere vackra flickor, än ens skulle behöfvas, för att tillfredsställa och mätta flere hundra hjertan, sådana som edra, mine herrar. — Mer än väl igenkänner jag der ditt sätt att uttrycka dig och de briljanta fraser, som så lätt rulla öfver din tunga, sade en bland de andra, i det han gjorde några hvinande slag med sitt ridspö. Du ler dock åt krigets faror, innan du ännu sett elden. — Jag? svarade Maurice. Hvad säger ni? Ha! Ni vet likväl, hvad jag går för. Mitt mod och min förmåga äro kända. — Så han skryter! svarade de andre. Ivilket hjeltemod! — Nå nå, mine herrar! svarade den unge mannen med en bestämd mine. Låt mig tala litet mera, om edra öron ännu uthärdar. Jag hål