-Ja, tack vare Honom och dig! sade en manlig, välklingande bekant röst. Hulda och Ivar vände sig om, och August slöt först den ena, sedan den andre till sitt bröst. August, August! är det sannt, eller drömmer jag? — Du drömmer icke, min älskade Hulda. Snart hoppas jag att kunna bjuda dig ett eget rum, fast icke i år — och tillika ett hjerta, dig älskande och troget, som af din bror, min skyddsbror, blifvit väckt till kärlek för det rätta och sanna, och har längesedan afsvurit hvarje låg och föraktlig känsla — och utan honom hade jag medellöse aldrig kunnat blifva, hvad jag är.Ivar stod på något afstånd ifrån dem och betraktade dem med djup rörelse. IIuru länge blir du hos oss, August? frågade han slutligen. -Jag ämnar snart resa till vår gemensamma hembygd, för att uppsöka och helsa på mina syskon, och se till, hvad jag kan göra för dem; sedan återvänder jag hit för en liten tid, då du och jag, min Hulda, skola utstaka våra planer för framtiden, Skulle du, om jag en gång begär det af dig, vilja följa mig till det land, der, enligt skaldens ord: Himlen är mer. blå och rosorna mer röda ). NN