— intet. Ånyo är det representationssättet, som paralyserar folkmakten! V1. En bland de vackraste, för folkmaktens tillvaro i Sverige mest talande inrättningar, är justitie-ombudsmans-embetet, ett embete, hvars innehafvare det, enligt 96:te, 99:de 58:ne riksdagsordn., åligger att hafva tillsyn öfver lagarnes efterlefnad af (de af regeringen tillsatta) domare och embetsmän samt att vid vederbörliga domstolar i laga ordning tilltala dem, som uti sina embetens utöfning af väld, mannamon eller annan orsak (t. ex. för att behaga regeringen och vinna dess ynnest eller egen fördel) någon olaglighet begå, eller underlåta, att sina embetspligter behörigen fullgöra. Men äfven denna inrättning ar genom en annan F., nemligen den 97:de, som handlar om tillsättningen af besagda embete, till sin kraft och verkan paralyserad. Ty enligt nyss citerade . skall riksens ständers justitie-ombudsman väljas genom 12 af hvarje stånd för tillfället nämnda elektorer, hvarigenom de båda stånden, som icke egentligen representera folket, utan genom sir ställning i samhället förr kunna anses tillhöra regeringen, få lika stort inflytande på valet, som de båda öfriga stånden. Det kommer då an på en slump, om en man af folket, eller en af regeringen blir vald. I sednare fallet äger svenska folket ingen garanti för utöfvandet af justitieombudsmans-embetet i enlighet med dess ide. Det skulle vara ett uttryck af folkmaktens kontroll på rigtigheten af konungaeller regeringsmaktens. lagskipning. Men om nu en man, som sjelf tillhör eller står i något beroende af regeringen, dertill blir vald, huru kan han då kontrollera? Otaliga exempel kunde ännu ytterligare anföras såsom bevis på den sats, att folkmakten 1 Sverige visserligen å ena sidan är i grundlagarna erkänd och tydligt omtalad; men också å andra sidan, då den skall förverkligas, i samma grundlagar möter så många hinder och så intrasslas i en mängd anslutande band, att den ej kan röra sig ur stället. Svenska folket är till sin grundlagsenliga makt derföre likt en menniska, hvilken man till händer och fötter belägger med bojor, och i hvarje boja fäster en längre eller kortare kedja, med hvilken man efter behag kan vara herre öfver den stackars menniskans rörelser, och sedan säger: du är fri, ej längre slaf; du kan gå och verka efter bästa. öfvertygelse. När då den til orden frigifne arma fången skall gå åstad och göra något, finner han till sin stora grämelse, att han är bunden till händer och fötter och icke kommer ur stället. PTA RAG a a