Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 januari 1849, sida 2

— —— om alla Augusts förhållanden, som han genom honom sjelf till en stor del kände. Mången gåfva, som verkligen var ifrån Ivar, räcktes August genom lektor Zamens hand. Och när han under den omnämnda sammanvaron läste i vännens hjerta, och såg att Huldas bild der qvarblifvit, var det icke utan afsigt, som han ej med ett enda afgörande ord ville afskära ynglingens kanske förmätna förhoppningar. Af egen erfarenhet trodde han, det en ren ungdomskärlek var det säkraste skyddsmedlet för alla afsteg, och med en dold glädje varseblef han det intryck, barndomsvännen gjort på Augusts varma själ, och inom honom uppstod den lifliga önskan, att se de tvenne varelser förenade, hvilka han så högt älskade. Det motstånd, hvilket denna förbindelse skulle hos hans farbror och faster möta, förutsåg han, helst han väl kände deras afsigter, i anseende till Conrad, men att Huldas vilja skulle aldrig tvingas, och hennes val förblifva fritt, var hans fasta, oryggliga beslut. Den ritportfölj, som tillhörde hans vän, medtog han till baron C., sem, sjelf dilettant, kunde bedöma en gryende talang, och dennes utslag blef: Det är ett konstnärssnille, som ej bör nedgräfvas bland protokoller och förordningar.