Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 januari 1849, sida 2

—— ———— med sig sjelf. Jag tycker att det är som om Han välsignade mig. Men de gudomliga, hvilka omgifva Honom, Tron, Hoppet och Kärleken, äro ej mindre mästerligt utförda, anmärkte baron C. Det är svårt att afgöra, antingen Tron, med den förtröstande, mot höjden upplyftade blicken, Hoppet med det leende anletsuttrycket, eller Kärleken, ur hvars öga en himmelsk kärlek strålar, som, enligt Skriftens ord, icke söker sitt, är skönast. Om jag får fälla något omdöme, yttrade Ivar, så skulle jag tro Hoppet vara minst lyckadt. Nu talar jag ej som konstnärsdomare, ty det kan jag aldrig blifva, utan endast efter det intryck, som betraktaren af detta mästerstycke emottager. Dess bild är sådan som jag tänker mig det jordiska hopp, som lefver bland förgängliga föremål, och har vid dem fästat sig, men icke det, som söker hvad som ofvan till är. Tron synes mig deremot fullkomligt motsvara det namn, hon bär, och Kärleken, afbildad som en mor, omgifven af sina barn, är en sinnrik tanke, värdig konstnären. Vid utgången af kyrkan sade Hulda sakta till August: denna stund var ju skön; att se något så vackert, skulle, som jag tycker, kännas godt i ett bedröfvadt hjerta. (Forts.)