öfverallt eftersökt, och hofmarskalken grefve N-s son är hans förtroligaste van —Icke den förtroligaste, afbröt han vekt, läggande vigt på orden. Jag skall komma, tillade han, vendast jag hinner sansa mig, efter så mänga olikartade sinnesrörelser. En timma sednare infann sig August i det af baron C. och hahs familj bebodda qvarteret. Tvenne föremål fäste genast hans blickar: den vackra, intagande sjuttonåriga Hulda och hennes kusin, en ung, ståtlig kavalleri-officer, med ett stolt och förnämt utseende. Under det att August vördnadsfullt besvarade baron C:s och hans friherrinnas vänliga helsning, voro ögonen oaflåtligt rigtade på henne, som då han sist såg henne, var en outvecklad knopp och nu blomstrade som en frisk, nyss utsprucken ros. Blyg och rodnande räckte hon honom handen, i det att en tår skimrade i hennes vackra, uttrycksfulla blick. Och vår goda fru Memning som är borta. Stackars August — stackars her! Memning, sade hon. Den äldre baronen egde ett värdigt utseende förenadt med en förnäm hållning, som påmint om förra århundradets aristokrati, men om der aristokrati, som vi någon gång sett förenad med upphöjda tänkesätt och ett ädelt sinne. Inga anspråk, ingen höghet, kunde man varseblifva ho: hans maka, hvars milda anletsuttryck och enkla