dig skriftvexling, och fortforo att öppet för hvarandra framlägga sitt hjertas innersta tankar. Ivar delade icke alltid Augusts åsigter, motsade honom ofta, men på ett mildt och kärleksfullt sätt, och tycktes isynnerhet ogilla den nära vänskapsförbindelse han ingått med grefve Ferdinand N. Nu föreställde sig August, att dessa varningar endast härflöto från svartsjuka, och att skyddsbrodern ville vara den förste, eller ensamt herrska i hans hjerta. Ofta anställde han jemförelser mellan sina båda vänner, och dessa utföllo merendels till Ferdinands fördel, fastän en inre röst jäfvade hans omdöme. Den ene lät alltid sanningen framträda, då den andra frambar smickrets blomsterströdda men välljudande språk. Om den frånvarande icke bortglömdes för dem närvarande, så måste åtminstone den förre ofta träda i hans hjertas bakgrund för honom, som så väl förstod att, till befrämjande af sina ändamål, begagna sig af vännens svaga sidor. Men en bild, som inga förhållanden ur Augusts hjert:v förmått att uttränga, var den älskliga Huldas. Sjelf obekant med arten af den egna känsla, som alltid utöfvade öfver honom samma välde, kunde han ej förstå, hvarföre hon, under enslighetens timmar såväl som i lärosalarna, och under glammet bland stojande kamrater, aldrig helt och hållet lemnade hans tankar. Denna jjufliga gestalt, som så till sägandes sammanvext med alla hans bamndoms