sedermera utmåärkte nelå nans III. THån Yvar ud 30 år. I sin mors hem företog han Hesperus ?). Om sommaren satt han ute, om vintern vid fönstret och skref. På mänan, aftonrodnaden, molnen och stjernorna skulle alltid hans blick vara fästad, om det som han skref skulle lyckas. Bland sina upphöjdaste stunder räknade han natten, då han hade den oändliga blå oceanen och stjernhimmeln öfver sig. Hela timmar kunde han ligga ute i gräset med blicken rigtad mot himmelen. Och när han då uppstod från den grönskande, daggstänkta jorden och såg sin bild aftryckt i gräset och snart åter, då gräset reste sig, försvinnande, grep honom förintelsens rysning. Sådana ögonblick hade han många. Framför andra utmärker han sjelf den 15 Nov. 1790, då han med underbar aning kände sig gripen af dödens rysning. Om denna afton skref han i sin dagbok: Den vigtigaste aftonen i mitt lif. Jag kände dödens tankar genomströmma mig; jag önskar hvarje menniska en 15:de Nov.; då trängde jag mig fram till min blifvande dödsbädd; jag såg mig sjelf med fällda händer, insjunket ansigte, brustna, marmorkalla ögon; jag såg min fantasi kämpa i den sista natten; och som 30 år äro såsom en dag, och denna dag nu är förfluten, vså tager jag härmedelst afsked af jorden, afsked af himmelen, afsked af alla mina planer. — — Dock må mitt hjerta än så länge slå i ett väridigt bröst, mitt sinne än så länge, innan jag rinspärras mellan fyra bräder, lyssna till den vkärlek och fröjd, hvaraf all verlden är full. Ack -så korta äro stegen mellan vaggan och grafven! Jag glömmer aldrig den 15:de Nov. 4) Vid öfversändande af företalet till Hesperus skref J. P. till en af sina vänner: på detta blad tänkte jag, så länge jag skref boken och vet ännu icke bättre än då, huru det skall vara. Vid 32års ålder skref J. P. ett bland de bästa af sina verk. Blomster-, fruktoch törnestycken eller den fattige advokaten Siebenkäs äktenskap, död och bröllopshögtid ), hvari hans fattiga, förödmjukade och nedtryckta moder spelar en vigtig role. Derigenom blef hans älskade moder odödlig på jorden. Till v. Spangenherg, som ville erbjuda honom en kondition; skref han vid denna tid: Antingen måste muserna eller eleverna försummas; mitt hjerta är så fullt, jag vet icke hvarföre, eller hvaraf; jag måste lefva och dö som — skriftställare. Men läsaren har redan tröttnat. Det är tid att afbryta. Endast frukterna af det träd, hvars saftiga rot och uppstigande kraftfulla stam dessa drag blottat, må, jemte det allmännaste af den tecknades sednare lefnadsöden, tilläggas, för att återge en någorlunda bild af Jean Pauli sin helhet. På Hesperus följde Quintus Fizlein och Jubelsenior 1796. Följande året dog J. Pauls mor, då han utbytte vistelsen hos henne mot Leipzig. 1798 utkom Campanerdalen eller själens odödlighet.. Herders vänskap drog nu J. Paul till Weimar. Han blef hela tyska nationens, isynnerhet fruntimmernas älskling. I Maj 1801 gifte han sig med dottren till geheimerådet Maier i Berlin; flyttade med henne först till Meiningen, sedan till Koburg och tog slutligen fast bostad i Baireuth med titel af legationsråd, men utan tjenst. 1809 erhöll han 1000 gylden i ärlig inkomst blott som skriftställare. Frän akademien i Heidelberg erhöll han 1817 doktorsdiplom; 1820 medlem af akademien i Miinchen. I sina sista lefnadsär besvärades han af ögonsjukdom, hvilken från början af 1825 öfvergick till fullkomlig blindhet. Derpå följde ett beständigt aftagande af alla fysiska krafter, som slutade med hans död den 15:de Nov. samma år. Samlingen af hans samtliga verk uppgår till 60 band, hvilka fullständigt utkommo 1826—1828. De märkligaste och mest bekanta ibland dem äro, utom de redan nämnda: Titan 4 b., 1800—1803, Ästetikens förskola 3 b., 1804, Levana eller uppfostringslära 2 b., 1807, Katzenbergers badresa 2 b., 1809, m. fl. De samtida, som mäktigast verkade på J. Pauls ande; voro Herder, Wieland, F. G. Jacobi, Schiller och Göthe, med hvilka han flitigt brefväxlade och utbytte sina skrifter.