unge författaren, der han satt i nedra våningen, som dufvornas oväsen uppå loftet ). Från 24—26 års ålder, då skriftställareverksamheten icke kunde försörja honom, tog han kondition och lefde som informator hos sin fars vän, kammarrådet Oertel, en grof, obildad man, i hvars sällskap han icke hade mycken glädje och som äfven naturligtvis icke mycket förstod sig på Jean Paul. Oertels hustru, som var finkänsligare, gjorde likväl allt, hvad hon kunde, för att förljufva den unge informatorns dagar. I hemlighet skickade hon honom mången läcker bit och trakterade honom flitigt med kaffe, hans älsklingsdryck. Under denna tid led hans hjerta både fräjd och smärta. Smärta genom ovänner och afundsmän, hvilka icke ville eller kunde förstå hans tal och skrifter; fröjd genom slirig korrespondens med likasinnade vänner, hvilka förstodo och ville uppfatta den känslige, rikt fantiserande ynglingen, samt genom umgänge med den Spangenbergska familjen, dit han ofta gick om aftnarne med en bok under armen, för att föreläsa i den gemensamma sällskapscirkeln. Bland andra ovänner fick han äfven en i församlingens pastor, som utskällde honom för atheist och kättare. Till honom skref J. P. en gång, för att försvara sig och tillrättavisa honom : Ni efterföljer icke eder mästares bud, som lade mera vigt på en menniskas gerningar, än vpå hennes meningar. För kristendomens och rlifvets filosofi satte Han kärleken som grund, voch fördömde icke menniskor för deras fördomar och oförstånd, utan för deras laster. Genom J. Pauls förfäder gick en åder af djupt svårmod. Denna brast isynnerhet ut hos J. Pauls bror, en till ande och hjerta utmärkt yngling, hvilken af sorg öfver sin moders fattigdom och sin egen eländiga belägenhet att utan embete och tjenst nödgas föröka den, kastade sig i Saales vågor. J. Paul sjelf, ehuru af naturen utrustad med en stark och sund kroppsbyggnad (se hans porträtt), hade äfven fått i sitt hufvud den fixa ideen, att han ohjelpligt vore hemfallen under melankolien. Bland andra beskyllningar af ofvannämnde pastor, beskylldes Jean Paul äfven för sin benägenhet att försvara sjelfmord. I stället för svar öfversatte han Rousseaus vafhandling om sjelfmord och skickade den till presten. Om denna öfversättning skrifver han till Vogel på samma gång han öfversände manuskriptet: Härmedelst öfversändes den lofvade öfversättningen af Rousseaus afhandling om Jelfmord, vöfversatt i hast på sjukliga mellanstunder, för vatt, när melankolien ansatte mig som svårast med sina taggar och törnekronor, hafva en ascetisk vöfning. vid 27 ärs älder lemnade J. Paul sin kondition och ändrade den hittills burna egna drägten. Vid 28 års ålder tog han ny kondition tätt invid sitt hem och sin mor hos en brukspatron och amtsförvaltare i Schwarzenbach, en humoristisk man, som mycket väl passade för J. Pauls lynne. De inrättade tillsammans ett Björkhage-sällskap med bestämda stadgar. Säsom Saturnus med sina 7 drabanter gick J. P. i denna husliga krets med sina 7 lärjungar, alla med goda hufvuden och goda hjertan, så att han mera behöfde använda en skolmästares tömmar, än sporrar. Säsom prof på hans sätt att bilda sina unga elever, kan anföras. Han uppfann bland andra bildande medel en bonmots-anthologi, i hvilken hvar och en af hans små lärjungar, när andan föll på dem, alltid skulle skrifva något. En dag skref en af flickorna (Wilhelmina): diamanter och menniskor äro som skönast då, när de äro utan färgy; en annan dag skref en af gossarne (Fritz): hvarför ger Gud åt menniskorna så mycket godt, då Han ser, att de äro så onda? Emil askref: Gud är mig kärare, än jag sjelf7, o. s. v. Misskänd och tillbakstött af de fleste bokhandlare, skref han ändtligen den osynlige logen ), en tysk sammansättning at Shakespeares, Rousseaus och Popes tankar i de ämnen, som der behandlas. Denna skrift väckte bokhandlarnes uppmärksamhet. Han fick derför 100 dukater. Konditionen tog på samma gång slut, emedan hans äldste discipel reste till ett gymnasium. Med ilande steg skyndade J. P. till sin mor, Hon satt, som vanligt, vid spinnrocken. Jublande låter 4) Auswahl aus des Teufels Papieren. x4) En af våra af allmänheten omtyckta författarinnor, Wilhelmina, har också, efter hvad Ref. hört, midt unAar de husliva göromålens bullrande gång, inträngt i