Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1849, sida 1

vannat, än det, som roar mig och hvartill jag känner mig ega krafter. Vore icke dessa, skulle rjag aldrig emottaga något offentligt embete.Båda dessa sista bekännelser blefvo i framtiden verkligheter. Det teologiska studiet, som hans poetiska själ snart måste ledsna vid, öfvergaf han straxt efter att hafva börjat detsamma och öfverlemnade sig åt de mest kringsvärmande studier på vetandets alla områden. Något offentligt embete sökte han aldrig. J. Pauls förhållande till teologien och teologerna kan slutas af hvad han skref öfver konsistorium i Dresden, som stämde honom till rätta för materialism ): man måste aldrig hafva läst mina aforismer (dessa voro just corpus delicti), än mindre förstått dem, då man kan beskylla mig för materialism. Men ett konsistorium har alltid rätt; och det är åt konsistoriales förunnadt, att med ära vara dummare, och med helighet vara ondskefullare än andra menniskor. Hans tankar om klassisk skollärdom i allmänhet inhemtas af hvad han skref vid Ernestis begrafning den 15 Okt. 1781: Nu ger han sig väl stunder vid sidan af Cicero i himmelriket. UHIvartill tjenar honom nu all latin? Visserligen sväfvar hans latinska rykte öfver verlden; men han sjelf förmultnar ändå i grafven. Hans romerska hufvud, fullt af så många fraser och gammaldags lärdom, blir snart fullt af maskar. Så nedslår döden med ett slag hela skräpbyggnaden af våra dårskaper. Ernestis död påminner mig om nödvändigheten att samla i min hjerna sådant gods, som äfven kan bära frukt i evigheten. Ack, hans många titlar, hedersnamn och binamn frätte upp hans bättre menniska eller höljde öfver den så, att man icke kunde se denlVoltaires qvicka, Rousseaus naturligt vältaliga och Helvetii präktiga stil dref J. Paul till studium af franska språket. Engelskan lärde han mest, för att kunna läsa The Spectatorv på modersmålet. De gamla klassikerna läste han slutligen med kärlek. -Jag har låtit fara den fördom, som en latinsk lärmästare genom usel information ingaf hos mig för allt klassiskt, yttrar han på ett ställe. Det arbete, hvarmed J. P. först uppträdde inför publiken, var Grönländska Processen eller Satiriska Modeller. Derom skref han till Vogel vid 19 års ålder: Förlåt, att jag härmedelst öfversänder ett oläsligt, öfverkorsadt och oredigeradt manuskript: Jag har icke tid att renskrifva det. Jag blir eder största tacksägelse skyldig, om ni, innan jag lemnar det åt förläggaren, ville säga mig något om dess värde, ackord med förläggaren o. s. v. Men aldratackskyldigast blir jag, om ni vill anmärka dess mest i ögonen fallande fel. Dock nog om den saken; eljest skrifver jag äfven ett däligt bref, utom den dåliga boken. I ett annat bref om samma bok heter det: Jag anser öfverflöd af liknelser för ett verkligt fel. Och sedan han i en mängd af förnyade liknelser visat origtigheten af att bruka mycket liknelser, afbryter han tvärt: Dock, hvad jag radoterar; jag kan knappt aflägga mina fel, medan jag tadlar dem. Man finner häraf, att J. Paul icke var blind för sina egna fel, äfvensom att dessa, såvida de bestå i öfverlastade bilder, redan framträda i hans första arbete). I början hade J. Paul ganska svårt att finna förläggare till sina arbeten. Han skref till lärda och olärda, för att utbedja sig dem till förläggare. Men de flesta vårdade sig, icke en gång att svara honom. Isynnerhet korresponderade han med Herder om förlagsman. Vid 23 års ålder satt han hemma hos sin fattiga mor, hvilken försörjde sig med att spinna åt andra. I samma rum, som spinnstolen snurrade och de andra mindre barnen pratade och lekte, x) Det är bekant, att vår Geijer också varit stämd inför ett af våra konsistorier af samma anledning. ) Detta arbete utkom i bokhandeln 1783—1785. 2 B. Pope, Swift, Joung, Hamann ooh Hippel voro hans sIsklinosskriftställare under utarbetandet af detta verk,