Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1849, sida 1

gon emot allfaders thron! Ack, de barndomsidagarna äro flydda. Skoltiden är snart för oss rbåda förfluten, kanske hela lifvets. Nu kan jag vicke mer skrifva; tårarne hindra mig; dödstankar sväfva för mig. Ack du hulda vänliga måine, sänk frid och ro i qvalda själenlÖ — En annan gång skref han till Vogel ): Jag vet icke, hvarföre jag måste gråta. O, man gråter aldrig ljufvare, än då man icke vet, hvarföre man gräter. Han var nu 17 år. Till detta stadium i hans lif eller omkring 1779, intogs hans lynne isynnerhet af det djupa vemod, som städse (ehuru det ej märkes så tydligt i hans skrifter) utgjorde grundtonen i hans väsende. Troligen för att bilda en motvigt till sitt känsliga sinne, var det vid denna tid, som han började skrifva sina Tankeöfningar ), om hvilka han sade: idessa äro blott för mig; ingen menniska mer, än jag, skall läsa dem; de innehålla lögn och sanning, tvifvel, oro och betraktelse om hvartannat; de äro blott öfningar för mig. Ehuru äfven en sorglig ton genomgår dessa, finner man likväl många spår af en gladare sinnesstämning. Så heter det t. ex. på ett ställe i dem: Mången föreställer sig vara gudfruktig, när han kallar verlden en jämmerdal. Jag tror likvill, att han vore långt gudfruktigare, om han kallade henne en fröjdesal. Gud måste visst rvara mer tillfreds med den, som tycker, att all ting i verlden är rätt, än med den, som tycrker, att all ting är galet. När vi hafva så mycken fröjd i verlden, är det icke då den svartaste otacksamhet att kalla henne ett hemvist för endast qval och bekymmer!Denna gladare lefnadsåsigt kunde icke en gång hans faders år 1779 timade död rubba. Och det vetenskapliga lif, som uppfyllde honom, hindrade honom att närmare deltaga i den bekymmerfulla belägenhet, i hvilken hans mor genom fadrens frånfälle råkade med efterlemnade skulder öfver öronen och 4 minderåriga barn utom J. Paul. Vid 18 års ålder blef han student i Leipzig. Dagen förut hade han från Vogel fått följande bref: Förträfflige, unga, tyske man, af hvilken jag lofvar verlden så mycket! Så reser ni i morgon itill Leipzig. Res då. i Guds namn, och kom ricke åter förr, än ni är det som ni kan och vskhall blifva! Mina fromma önskningar ledsaga veder. Glöm mig ej under edra studier! Jag vågar knappt bedja att ni underhåller brefväxilingen, som tillförene. Det är också detsamma. Jag känner edert förstånd, edert hjerta nog. I framtiden skall ni kunna göra mig större tjenvyster, än jag gjort eder hittills. Låt icke denna profetia varda ouppfylld!Under föreläsningar, dem han afhörde, upptecknade han alltid hvarje ny tanke, de uppväckte hos honom. Universitetsstaden fann han allt för enformig. Han skrifver derom till en vän: Om man kalrlar en stad skön, som har stora hus och långa gator, så är Leipzig skön. Men för mig är den valldeles blottad på behag. Inga berg, inga dailar, inga kullar, ingen enda härlig trakt. — — Och universitetslärarne, de fleste medelmåttigt folk. Dathe läser icke rätt väl och har dessvutom ett dåligt föredrag. I kathedern kan rhan icke säga hälften så mycket godt, som i vsina böcker. Derföre är han lärorikare att läsa, rån höra. Det är svårt att få tillträde till professorerne; de, som jag värderar, och hvilkas bekantskap nu jag ville göra, äro belägrade af ren hop göromål och smickrare. Hvad som dessvutom försvårar dylika försök, är den bland stuidenterne rådande ton, att den, som går till en professor utan särskildt ärende, är en lycksökare. Vet ni, hvad som drifver mig till flit i studier? Min mor och mina bröder. Det är min pligt ratt förljufva den förras lif och befordra de vsednares lycka. Eljest skulle jag aldrig läsa