Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 januari 1849, sida 1

nedbäddade henne i kistan. Hon bemödade sig att ropa, men hennes själ saknade kraft; hon förmådde icke verka på kroppen. Hon hade den besynnerliga känslan af att vara och icke vara i kroppen. Hon ansträngde sig att utsträcka armen och öppna ögat, men förgäfves. Hennes ångest nådde sin höjd, när liksången begyntes och locket skulle tillnaglas. Föreställningen att blifva lefvande begrafven bröt ändtligen skendöden så, att hon förmådde sätta kroppen i rörelse. 5:o En bland de rikaste privatpersoner i Sverige, herr. Hildebrand, egde i landskapet Nerike bruksegendomarne Breven och Bysta, hvartill hörde en egen kyrka, i hvärs grannskap klockaren bodde. År 1785 hörde denne; sent om en höstafton, rop af förskräckelse och fasa ifrån kyrkan tränga till hans öron. Han tyckte sig förnimma ett ur jorden framträngande stånkande, qvidande och jemrandeFrån barndomen full af fördomar och spökrädsla skyndade han, att, i stället för att eftersinna naturliga orsaken till jemmern, underrätta de sina om förloppet. Några mera behjertade ibland dessa skyndade till den delen af kyrkan, hvarifrån de trodde sig höra qvidandet. De sågo en menniskogestalt sväfva innanför grafkorets fönster och urskillde tydligt orden: -Gud! Jesus! Förbarmande! Med en medlidsam suck öfver aden kringirrande själens olycka flydde de skyndsamt derifrån, kröpo, drypande at ångestsvett, ännu