lingsfågel, en tam kräka med hvit hals, som Ho-Fi skattade lika så högt som sitt gula bälte, och hvars lif hans vidskepelse satte i nära sammanhang med sin egen välfärd, en fördom, som hans hustru delade med honom, hvarföre hon gjorde mycken affär af fågeln och sladdrade med den i hela timmar. Denna gång satte kråkan sig på hennes skuldra, liksom om hon ville hjelpa henne att bestå äfventyret. Nyckeln satt i låset, och dörren gick lätt upp; So-Sli inträdde hastigt och stod midtför hunden, hvilken, i samma ögonblick han blef henne varse, med vidöppet fradgande svalg rusade emot henne. Men hon steg hastigt tillbaka, tog i sin ångest kråkan och sköt denna i gapet på hunden och vann derigenom tid att stänga dörren. Hela uppträdet varade ej så lång tid, som behöfs att beskrifva det, och So-Sli kom mera död än lefvande tillbaka till sitt rum, med känslan att hafva undgått en stor fara, hvars hela vidd hon ännu icke kände. Ho-Fi kom förr tillbaka, än han sagt. Till sin största förvåning fann han sin hustru ännu på samma plats, der han lemnat henne, och ilade till skjulet, emellan hvars plankor han måste vara vittne till, huru den rasande hunden sönderref hans dyrbara kråka. Full af skräck och ångest vände han om, och frågade So-Sli efter fågeln. Men den vise Tsching-Pos dotter lät ingenting