erhälla räd och upplysningar, gifva den några sådana; ty de förstodo ej frihetens tungomål, och det var på det som varningen var skrifven. Men några män u folket, hvilka -hade de helga gudars anda och i hvilka en hög ande funnen var samt dertill förstånd och klokhet att råda uppå mörkt tal och uppenbara hemliga tinge, framträdde, liksom fordom gudsmannen Daniel, och talade till de förfärade konungarne i hans profetiska språk sålunda: J konungar och furstar! Gud den Högste gaf många af edra fäder riken, makt ära och härlighet.Och för sådana makt skull, som dem gifven var, fruktade och räddes för dem all land och folk och tungomål; de dräpte hvem de ville, de slogo hvem de ville, de upphöjde hvem de ville och de nedtryckte hvem de ville. Men då deras hjertan upphofvo sig, att de vordo stolte och högmodige, blefvo de kastade ifrån sina konungastolar och miste sina härlighet.Och de vordo drifne ifrån fria menniskor och vandrade landsflyktiga omkring jordena, till dess de lärde veta, att den Högste hafver väld öfver menniskors rike och gifver dem hvad han vill.Och J, konungar och furstar, deras söner, J hafven icke ödmjukat edra kjertan, ändock J allt sådant reten;: Utan hafven upphäfvit eder emot himmelens Herre och hafven förtryckt de folk, öfver hvilka han satt eder att styrs och regera.J hafven lofvat de gudar, hvilka hvarken se, eller höra, eller känna: edra lustar och begär, eder omättliga äregirighet, eder håg att förtrycka, eder kärlek till prål och prakt, eder traktan efter smicker och rökverk; men den Guden, som hafver eder anda och alla edra vägar i sin hand, hafven J icke ärat, trampande med fräck fot och högburen panna alla den af edert öf