antydde. Nu sade den listige Ho-Fi en dag till sin unga hustru, att han icke kunde undvika att beröfva sig hennes huldsaliga sällskap på en eller två timmar, emedan han hade någonting vigtigt att uträtta; emellertid bad han henne se om huset och väl vaka öfver att ingen öppnade det lilla skjulet, hvarvid han på ett fint sätt tillkännagaf, att det skulle vara honom kärt, om icke hon undantog sig sjelf en gång från detta förbud. Derpå gick han, efter ett ömt afsked, bort, och sade för sig sjelf: Fo är mitt vittne, att jag har förbjudit henne att öppna dörren. Skulden komme alltså öfver hennes eget hufvud!Den ensamma So-Sli färgade i ro sina fina naglar, rökade i sin långa pipa, tuggade bethel och först efter en stund tänkte hon på hemligheten i skjulet. Hvad kunde det väl vara? Säkert var det en ny möbel, en sällsynt vext eller en annan öfverraskning. Dessa förmodanden och obesvarade frågor uppväckte hennes nyfikenhet ; nyfikenheten önskar att blifva tillfredsställd, hvari egentligen ej var något ondt, då hennes man icke uttryckligen förbjudit henne att öppna den hemlighetsfulla dörren, utan endast yttrat den önskan, att hon skulle låta bli. Korrt sagt: Io-Fi hade ej haft sex hustrur, för att bedraga sig på den sjundes nyfikenhet. So-Sli trippade med sina små fötter öfver gården. På vägen träffade hon på sin mans älsk