för konungen uttyda skriften, hvilket löfte han ock uppfyllde, på sätt man af ofvananförde kapitel närmare kan inhemta. Äfven vår tids konungar gjorde för icke så länge sedan gästabud för sina väldige, sina höfvitsmän och hvarandra, vid hvilka tillfällen de drucko sig druckne, icke af vin, men af smicker, af förhoppningar att i politiskt hänseende kunna hälla allt in statu quo: förtrycka undersäterne, lägga band på yttranderätten, tvinga samvetena, befästa sina dynastier, qväfva den hos folken nyvaknade känslan af frihet, menniskorätt och menniskovärde — korteligen: att -allena kunna styra och ställa allt, som det dem sjelfve behagade och med deras egna -höga interessen bäst förenligt var. Väl skref Tidsandan, gång efter annan och på olika ställen, till varning för dem sitt Tene, Mene Thekel Uyharsin! men de blefvo icke, eller låtsade icke blifva, varse -handena, som skrefx. De förhärdade sina hjertan mera, än den hedniske konungen, ty han aktade uppå skriften; en inre aning sade honom, att den innehöll en spådom, eller en varning, och han gjorde allt, hvad i hans makt stod, för att få den tolkad och uttydd. — Men när den af Tidsandan skrifna varningens bokstäfver började brinna som eld, när sjelfva folken började söka tyda dess innehäll, och konungarne och deras väldige icke mera kunde undgå att varseblifva densamma — då, först då följde de det af den hedniske konungen gifna föredömet: skickade bud efter sina vise, Chaldeer och spåmän samt läto utropa, att den, som kunde läsa skriften och undervisa dem om uttydningen, skulle varda klädd i purpur, bära en gyllene kedja om halsen och vara den tredje herren i deras riken. Äfven deras och deras väldiges ansigten började nu att förvandlas, deras tankar att förskräcka dem så, att deras länder bäfvade och deras ben darrade. Likväl kunde ingen af dem, till hvilka de vände sig för att I