Mene, Mene, Thekel Upharsin! Såsom de fleste af vära resp. läsare torde erinra sig blefvo de ord, som vi till öfverskrift på denna vår uppsats begagnat, skrifne på en hvitmenad vägg i konungssalen uti Babylon, vid ett tillfälle då konung Belsazar gjorde ett härligt gästabud för sina väldige och höfvitsmän och drack sig drucken med deme, såsom profeten Daniel i sin profetias 5:te kapitel vet förtälja. Konungen blef varse handen, som skref, och då -förvandlades hans ansigte, och hans tankar förskräckte honom så, att hans länder bäfvade och hans ben darrade. Och han lät kalla till sig sina Vise, Chaldeer och spåmän, bjöd dem tyda skriften och lofvade dem stora belöningar, om de kunde efterkomma denna hans önskan. Men de kunde hvarken läsa skriften, eller för konungen tyda dess innehåll. Då förfärades konungen än mera; hans ansigte blef ännu blekare, och hans väldige voro illa tillfreds. Slutligen gaf drottningen honom det råd att låta till sig uppkalla en man, vid namn. Daniel, som hade de helga gudars andar, i hvilken en hög ande funnen var oeh som dertill hade förstånd och klokhet att uttyda drömmar, råda uppå mörkt tal och uppenbara hemliga ting. Konungen följde detta råd: lät till sig uppkalla Daniel, bad honom tyda den hemliga skriften och erbjöd honom derföre stora utmärkelser. Men Daniel ville inga skänker eller utmärkelser emottaga; dock lofvade han, att