Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 januari 1849, sida 2

—— var städse klädd efter nyaste modet, hennes pipor voro alltid de skönaste och dyraste, och hon satte en viss ära i att alltid utvälja ät sig den bästa tobak. Den sluge Ho-Fi försummade intet, för att göra sin triumf fullständig; han sade den nyckfulla sköna tusen små fina smickrande artigheter, tillbjöd henne en gyllene snusdosa, en knähund och slutligen sin hand och sitt hjerta. Och de smickrande artigheterna, snusdosan, knähunden såväl som gifvarens hand och hjerta emottogos med välbehag af So-Sli. De älskande förmältes, den lycklige äkta mannen emottog för sjunde gången bröllopsgäfvan af himmelens son, och Tschiny-Po var lycklig öfver att hafva skaffat sin dotter en man efter sin vishets grundsatser och att hafva funnit en svärson, hvilken, likasom han, älskade filosofi och mårdskinkor. Smekmånadens dagar försvunno som en dröm. De nygiftas enda omsorg var att behaga hvarandra, deras enda strid att tillbjuda hvarandra det läckraste stycket af räfsteken eller andra läckerheter, ty de lefde i herrlighet och glädje, , som de salige, och lemnade hvarandra icke ett ögonblick, till dess ändtligen, en morgon Ho-Fi gick ut en fjerdedels timma, och öfverräckte vid hemkomsten sin hulda en strut thå. Tillbedda So-Sli, sade han, jag har en vän som gått så långt i hortikulturen, att han fram