Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 januari 1849, sida 1

— — DÖonom öfverenskommas kan. t, f som söka förskaffa vår verldsdels Parias ändamålsenligt arbete, gifva dem erforderlig uppfostran, hos dem inympa sedlighetsoch religionskänsla och vänja dem vid ett ordentligt och kristligt lefnadssätt; så skall man snart komma derhän, att man icke behöfver blygas öfver dera nakenhet, icke sluta sina boningar för dem elle frukta för deras besök! Man skall i stället kun. na så småningom införlifva dem i samhällskroppen och der använda dem till statsgagneliga företag. Härigenom skulle en mingd af de landsplågor och olyckor, som nu samla sig som åskmoln på den europeiska statshimmelen, troligei efter någon tids förlopp förflygtigas och försvinna. Så länge proletärkasten anser sig icke som föremål för de öfriga samhällsklassernas sympath och menskliga behandling, utan som föremål för deras förakt och fruktan, så länge skall den hysa misstankar mot dem, afundas och hata dem. Ju längre proletärerne tro sig ställda utom samhällsinrättningen, ju mera de betrakta polisen såsom en förmur, hvilken skiljer dem från de privilegierade klassernas gemenskap och förmåner, ju tydligare de tycka sig finna, att dessa klasser endast söka försvara sig mot den så kallade pöbelns anfall, men icke omdana och uppfostra denna pöbel till samhällets tjenst; desto benägnare skola de blifva att öfverlemna sig i kommunismens eller den brådstörtande socialismens väld; desto ifrigare skola de gripa efter den röda fanan och försätta sig i upprorstillstånd både mot bildning och kristendom, ja emot all bestående samhälls ordning. Den kloka beräkningen tyckes fordra att icke bringa sin motpart till det yttersta, ic— ke sätta frågan på spets, utan alltid laga så, att billig och i ögon fallande anledning till missbelåten— het och klander icke förefinnes å någondera sidan, och att, då ena skålen på statsvägen börjar sjunka alltför djupt, genast en tyngd inlägges i den andra. Denna styrelsekonst kallade de romerske statskloke Mjquitas; det var den -d4aurea mediocritatis regulav (mäåttans gyllene regel) efter hvilken forntidens vise bestämde så väl det politiskt kloka och nyttiga, som det vetenskapligt sanna, det esthetiskt sköna och det moraliskt goda. Äfvikandet från denna norm undergräfde i deras tanka statens liksom vetenskapens, konstens och religionens bestånd. Följderna af vår tids ytterligheter i alla dess rigtningar tyckas bevisa, att de gamle icke hade orätt.Att längre förbise proletärklassens nödställda belägenhet och icke på allt sätt söka bidraga till dess afhjelpande, vore i sanning att tillåta underminerandet af både kyrkan och det borgerliga samhället med de farligaste explosionsämnen. Det vore, för att begagna en stor statsmans ord: vplus qwun crime, ce seroit une faute, ja, en saute, som redan i andra länder utgjutit strömmar af blod och som i framtiden kan komma att kosta ännu mera. Bajonetter passa i våra dagar föga till statsroder, och rättvisan skipas icke bäst efter krigslagarne. Visserligen hafva vi nyligen sett, huru på Europas politiska experimentalfält vid Seinen vapenstyrkan behållit segren öfver den personliga tapperheten och för ögonblicket återställt den störda säkerheten och den våldförda ordningen; men den kan icke betrygga lugnet. för kommande tider och slägten. Den kan hindra pöbelvolkanens utbrott, eller afleda dess lavaström; men icke släcka den eld, som brinner på nedersta botten af den stora samhällsbyggna— len. Hvarken nationalbeväring eller linjetrupper kola i längden skydda staterna mot folkyrans utrott och revolutionens skakningar. De kunna nedkjuta eller nedsabla några tusende kommuniter; men kommunismen utrotas icke derföe. I trots af garder, kanoner och taktisk öferlägsenhet gömmer den sig på djupet af ett il2 organiseradt, halfvildt och okristligt samhälle, ppflammar och sprider sig der, tills en gång ann upplysning, moralitet och kristlig brödraärlek, med ett ord: religionens och förnuftets kimelskt försonande makter hunnit nedstiga äfven iOom eH) )1 Vii — —