Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1849, sida 3

stes: ett hufvud sköt upp; två brinnande eldglobar genomborrade fönsterrutan och spanade in i rummet. Allt var tyst, som i grafven ... En duk, doppad i någon klibbig vätska, fästades på glaset, hvilket ljudlöst intrycktes; en mörk hand lyftade fönstret från sina hakar; ännu en spanande blick — och figuren lutade sig till hälften in i rummet. Nu hven en skarp hvissling genom luften — och soldaterna framstörtade, bemäktigade sig och fängslade brottslingen. Fransiscas och hennes fars glädje kände inga gyinser. Fräncisca ville tacka deras räddare, men denne böjde sig ned, tryckte en kyss på hennes panna och hviskade: vdetta från Karl, numera riddaren Oheim, kejsarens räddare... hvarefter han hastade bort. Följande morgon erhöll Stephens ett kejserligt handbref af ungefär följande lydelse: På min anhållan torde ni vara god belöna riddaren Oheim med hvad ni ej fann er föranlåten bevärdiga alpjägaren Karl: — er sköna dotters hand. På samma gång ni behagade lemna en af mina tappra räddare denna hans värdefullaste lön, gjorde ni också mig en vigtig tjenst. i Er välbevågne Maxrimilian. Att Stephens med största beredvillighet och förnöjelse uppfyllde kejsarens anhållan torde vara öfverflödigt nämna.