frågade Karl, förundrad, likasom uppvaknad ur en dröm. vLyssna ett ögonblick: hör du klockornas klang? Hör du sorlet af blandade ängestrop, böner och veklagan 2 -Ja verkligen... Men orsaken? Manritz redogjorde i korthet för hvad han inhemtat under sin bortovaro. Store Gud! utbrast Karl, hastigt lifvad. Råäddningslöst förlorad? Men jag hade dock lust att se.. Också jag brinner af längtan att få försöka ett trots mot den otillgänglige stenjätten .. Nåväl: vi företaga det genast. Godt! Se här din jagtväska... Jag har tåg och öfriga förnödenheter.De båda vännerna hastade ut. Deras steg styrdes först till dalen — denna skådeplats för jemmer och sorg. Här mötte dem en syn, som djupt skakade deras känsliga hjertan. Då kejsaren, alltmera kraftlös, alltmera utmattad, alltmera behöfvande klippväggens stöd, syntes med största möda kunna hålla sig uppe, — då menade hans trogna folk, att döden ej kunde vara långt borta. Skyndsamt hemtades en prest, för att öfver den döende läsa välsignelsen. Kejsaren kunde ej höra denna bön, som med den mest brinnande vältalighet utsprang från den andliges hjerta och flödade från hans läppar; men då