den heliga messan nått sitt slut; när den andlige i sin högt lyftade hand bjöd kejsaren hostian, hvilken ej kunde öfverräckas honom; när klockornas klang fann återsvar bland bergen: när folket störtade tils jorden och sände brinnande böner till den högste för den döendes själ: — då insåg Maximilian deras fromma afsigt; och djupt genomträngd, djupt skakad af denna tanke, nedsjönk han långsamt på sina knän... Det var en sällsamt gripande anblick att se dessa präktigt utstyrda furstar, detta stolta hoffolk, knäböjande vid sidan af den fattige, föraktade bonden, blandande sina guldsmidda drägter vid daglönarens slarfvor, alla med bönen på sina läppar, med tåren i sina ögon, förödmjukande sig för den mäktige Herren i himlen, emot hvars vilja menniskans krafter eller höghet ingenting förmå ... Och deruppe på den smala klippranden, denne modige hjelte, denne rike och mäktige kejsare, nu svag och hjelplös som ett barn; herrskaren öfver så många tusende undersåter, afskild från alla menniskors grannskap och hjelp; egaren af stora skatter och rikedomar, försmäktande af hunger och törst!... Och öfver allt detta: de glödröda isspetsarna, de bländhvita snöklyftorna mellan gräsmattornas friska grönska och klippornas hvassa spetsar... Men från dalen tonade klockornas klang, under det att sakri