Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1849, sida 2

dö med bönen, med Franciscas namn på mina läppar! ... Karl fattade sin fjäderprydda tyrolerhatt och skyndade mot dörren. Men plötsligt stannade han, liksom qvarhållen af en hastig erinran. Ett återstår, innan jag kan dö: afskedet från den ende vän, jag näst Gud och Francisca egt: afskedet från Mauritz. Jag vill uppsöka honom, trycka honom i min famn ... sedan! ... I detta ögonblick öppnades dörren och Mauritz inträdde. Hvad jag är varm! pustade den inträdande, i det han kastade hatten ifrån sig och slog dammet trån sina kläder. Jag trodde icke, att det skulle bekomma mig något alls att springa ett stycke väg! Svetten lackar riktigt af mig!.... Men, min store gud! hvad allting blifvit uppoch nedvändt i vår fredliga bygd! Klockorna ringa och folket springer om hvartannat. Hvad har händt? ... Men, heliga jungfru! hvad du ser förstörd ut, bästa Karl! Du riktigt förskräcker mig, Italienaren måtte väl aldrig ha hunnit bortrycka din Francisca?Icke långt ifrån, svarade Karl med darrande röst. Hennes bröllop är utsatt tills i morgon. (Forts.)