Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1849, sida 1

gervext i remnorne; under och på alla sidor gapade ett svindlande djup. Der stod nu den mäktige, bedöfvad af sitt fall, afskiljd från all mensklig hjelp, på sin otillgängliga höjd. Han kunde ej länge för sig dölja, att han var räddningslöst förlorad ... Det var rent af omöjligt att stiga uppföre den afsöndrade, kala klippväggen; ännu omöjligare var det att nedklättra från den. Äfven om kejsaren velat våga det djerfvaste, det mest viga språng, skulle han dock bland klipporna blifvit krossad till atomer, innan han nått marken. Denna öfvertygelse kom håren att resa sig på den annars modige Maximilian, som, utan att röra sig af stället, hårdt tryckte sig intill den nakna klippmuren, för att e) komma randen för nära. Döden syntes honom oundviklig; men kärleken till lifvet, och Selfbevarandets pligt, afhöllo den olycklige från att medelst en sjelfvillig och snar offring undgå den hotande hungersdöden. Kejsaren medförde inga lifsmedel, utom hvilka ingen jägare annars bestiger alperna. På den utspringande stenhällen var han utsatt för solsträlarnes plågande inverkan, och, upphettad af de mödosamma ansträngningarne, qvalde honom en brännande törst, till hvars svalkande han ej en gång kunde taga den sparsamma saften ur slingvexterna, hvilka, på något afstånd från honom, uppsköto ur bergets remnor.