Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 januari 1849, sida 1

Älpjägarne. Historisk novelett; efter en gammal krönika. Af 0. W—n. (Forts. från N:o 3.) Kejsaren hade endast några ögonblick dröjt i luegin, då ett af de postande djuren blef synligt på en af de högsta klippspetsarne, der den varsamt utsträckte det kloka, med greniga horn prydda, hufvudet, sorgfälligt spejande åt alla rigtningar, för att utforska, huruvida ej en fiende möjligtvis lurade i grannskapet. Djuret var dock utom skotthåll för kejsaren. En öfvad skytt äfventyrar ej ett osäkert skott, emedan i detta fall hela svärmen blir förjagad, utanatt ännu en gång komma inom jägarens synhåll den dagen. Maximilian beslöt således att närma sig utposten och började för detta ändamål ett besvärligt och farligt — klättrande. Klyftor och afgrunder, hvarheldst den modige jägaren vände sin blick, förmådde dock ej afskräcka honom. Kejsaren var en åkta Tyrolare och kände lika litet fruktan, som svindel. Endast med korta uppehåll, för att observera villebrådet, hvilket ännu innehade sin plats på bergsspetsen, klättrade han oförtrutet den branta banan uppföre. Vinden, som låg åt det hållet, kunde lätt till det postande djurets skarpa luktorganer föra budskapet om den annalkande fienden, hvadan kej