Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1849, sida 2

en sällan felande skarpskytt. Jagten var glanspunkten i alla hans nöjen; stengetsjagtens alla faror och besvär anstodo hans modiga sinne, och han längtade obeskrifligt att få företaga detta nöje. Också dröjde det ej länge, förrän, tidigt en morgon, jagtsignalen skallade, och kejsaren, beledsagad af ett talrikt följe, uppbröt från Zirl, skyndande att bland alperna uppsöka det listiga villebrådet. Jagad af sin eldiga natur, hade kejsaren snart lemnat sina följeslagare längt bakom sig. Endast med störsa möda arbetade sig dessa framåt från klippa till klippa, under det kejsaren med viga och raska språng hastade att uppnå höjden, föga aktande på de gapande afgrunder, öfver hvilka han ilade, eller på de svigtande stenar och jordtorfvor, hvilka som oftast rullade i djupet, efter att ha vidrörts af den djerfve jägarens fot. Snart anlände kejsaren till ett ställe, hvarest en mängd på hvarandra hopade stenblock bildade en luegi, såsom alpjägarne kalla det. En luegi är ett ställe, der man, dold af klippstycken eller klyftor, osedd kan spana uppåt bergsspetsarne, huruvida någon af de kloka och skygga stengetternas vakter eller utposter visa sig. (Forts.)