Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 januari 1849, sida 2

bekantskap , svarade Karl. Dock måste du först vara i säkerhet. Skyndsamt lemnade de bersån och ilade attpå en genväg uppnå Franciscas hem. Italienarens belägenhet erbjöd den mest tragikomiska anblick. Kallsvetten strömmade utför det glödande anletet. På samma gång kläderna sönderrefvos af grenarne vid hans häftiga bemödanden att slita sig lös från den alla försök trotsande snaran. Än framhviskade han en ed, än ljöd ett kufvadt rytande af smärtan, frampressadt af den i hans arm vid hvarje förnyad ryckning allt djupare inträngande djursenan, hvars knut var så skickligt slagen och så sammanränd, att den omöjligt stod att upplösa. Och Singlio egde intet eggjern, hvarmed han kunde afskära fängslet. Hvilken förtviflad belägenhet! Singlio rasade, men förgäfves. Slutligen, utmattad af ansträngningar, och inseende fruktlösheten af alla dylika, lutade sig Singlio mot trädet, kallblodigt underkastande sig sitt öde. Hvilken djefvul var det väl, som nu räddade den eländige tyskens lif? mumlade han. -Hvems var den hand, som drog detta grofva streck öfver mina beräkningar?Densamme, som nu lossar dina bojor, svarade en djup röst tätt vid Italienarens öra. Din timma kunde redan nu vara slagen, men ditt mått