Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1849, sida 2

Jag tror mig veta det med temlig visshet, fortfor Singlio lugnt. Och hvem är den förhatlige?.... På hvilka vägar har han lyckats smyga till mitt hus, min dotter?Ni torde veta, att afplankningar eller murar ej äro några hinder för den öfvade alpjägarn,svarade Singlio kallt, men med tonvigt på hvart ord. Hvad vill det säga?... Förstår jag rätt? En eländig alpjägare? — Det är icke möjligt. Lika möjligt, som sannt, fortfor Singlio med samma köld. Jag har genomvakat nog många nätter, osedd varit vittne till nog många af deras möten, afhört nog många af deras samtal, för att vara fullt säker på min sak. Och likväl har ni dröjt ända tills nu att ge mig del af er upptäckt? inföll Stephens med hetta. Ni vet huru ömt jag älskar er dotter, svarade Singlio, med ett af den gamle osedt ironiskt löje. Jag ämnade således afleda denna storm från henne. Jag lät henne häromdagen smått förstå, att jag kommit hennes nattliga möten på spåren; jag varnade henne för alla förhastade och öfverilade steg... Men hvad tror ni följden blef? Hon tog eld, kallade mig en nedrig spion och slutade med den försäkran att tillhöra sitt ideal — eller dö. v... Eller do.. eftersade Stephens, tank