Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 januari 1849, sida 2

Singlio märkte det alltför väl. Ett leende ög öfver de tunna läpparne. j Det bör man ej förtänka henne, invhde Singlio slipadt. Skalderna säga ju, att dona sak är qvinnans heligaste och oeftergisligasteättighet... Prat! utbrast Stephens, alltmera upplttad. Skalderna säga mycket, som en förståndi man skrattar åt. Jag har aldrig rätt kommit Öerens med det der eländiga versmakeriet, som tar om guld med magen skrikande af svält. Haha! ha! jag föraktar hela den der ligan och sil visa och bevisa dem, att endast jag eger bestama om min dotters giftermål.Stephens tog en klunk ur bägarn oc satt den med sådan häftighet tillbaka på sin pla, att innehållet i klara perlor stänkte kring Inden. Tandraden och ögonen lyste ånyo å Italiens son, som med ett listigt leende fortfoSkaldernas påståeude fotar sig pien ganska god grund. De känna nemligen allbt väl, att qvinnan gerna åt sig vill sjelf välja a make, — och de känna också hennes list, lilken sätter henne i stånd att, till trots för allminder, lyckligt hinna de mål, hon åsyftat. Hid Francisca angår, så Har hon kanske följt det präliga rådet... Det fattades endast det! inföll ttephens med ett hånskratt.