Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 december 1848, sida 3

sen endast hade andra skottet, och han ville icke heller svika sin tjenstepligt. Nåväl! hvarför dröjer du? Skjut! skjut då, eller jag kommer till dig, ropade han till Bastien, i det han nalkades ännu några steg, med mynningen af sin karbin rigtad mot hans bröst. Under det han uttalade denna nya utmaning, hade böjningen i hans röst blifvit mindre hård, mindre befallande, och det ofrivilliga medlidande, som mildrade hans militäriska sträfhet, återspeglade sig i hans blick. Bastien hade märkt denna förändring, ty slutligen sänkte han sin bössa. Gervais!e sade han; partiet är numera icke lika, ty der komma Robert och hans kamrat. Men ni blygs att begagna er af denna förstärkning. Jag kan ännu komma undan; ni sätter er icke deremot... Jag lofvar er att komma ensam till ett annat möte, när ni behagar kalla mig. Utan att svara, kastade Gervais sina blickar nedåt hålvägen. I detta ögonblick hade Simonia uppnått passet och stod i trenne hopp på klippan, der Bastien var. Gendarmerna, hvilka nästan kunde räcka henne med karbinerna, hade i samma ögonblick uppklättrat bakom henne. Förbannelsel der äro del det är icke mera tid, sade Gervais. Bastienl fly, flyl skrek Simonia, färdig att dö af ansträngning och förskräckelse.