Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1848, sida 2

nomträngande skri. Hennes händer gledo från pannan, och hufvudet nedsjönk emot skuldran. Det liknade dödsryckningen, denna musklernas rörelse, som forttar ännu sedan medvetandet är borta; slutligen föll hon baklänges, utmattad, förkrossad. tillintetgjord. Så mycken svaghet och ånger afväpnade Bastien. Elden i hans ögon slocknade slutligen. Ett ögonblick betraktade han henne med kallt allvar, tilldess ett föraktligt leende, hvaruti ett visst ofrivilligt medlidande blandade sig med smärta och afsky, sammanpressade hans läppar. Med våldsam ansträngning vände han sig bort från den sorgliga synen, likasom om allt det ädla och högsinnade i hans karakter hade blifvit såradt, inför en främmande person, genom denna qvinnas förnedring, som var hans maka. Han tog sin bössa i hörnet af eldstaden och sade till Sylvio: Vi gå härifrån! jag beder er derom... följ mig! Jag qväfves. Magdalena, den lille Antons moder, bor icke långt härifrån: der kunna vi båda två finna nattqvarter, och i morgon följer jag er till byn. Efter dessa ord gingo de till dörren, och Bastien drog ifrån rigeln. Sylvio var redan ute och Bastien skulle just tillsluta dörren bakom sig, när Simonia, vid det buller, som dörren förorsakade, hastigt spratt till och reste sig upp. Hon utsträckte armarna, till en början tigande, men