Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1848, sida 2

slutligen framprässande en klagande hviskning, hvarvid hon tycktes våldsamt försöka att frambringa mera artikulerade ljud; ändtligen ropade hon hastigt och med ett smärtsamt uttryck: Bastien!... I detta enkla rop hade troligtvis en sann änger, en bevekande bön vibrerat, ty Bastien hejdade sig. Han vände sig tankfull mot dörren, men utan att ännu öfverstiga tröskeln; han rigtade på Simonia en blick, i hvilken medlidandet redan utplånat strängheten. Allt efter som lifvet och minnet återvände i denna bräckliga maschin, som vid första anledning kom i oordning, mulnade hennes panna på nytt. Simonia! sade han med mildare röst och denna gång kallande henne Du! — odu vill då icke erkänna för mig, hvilka de skänker, hvilka de löften voro, som förledde dis? O!v utbrast hon med ett slxs frenetisk harm öfver sig sjelf, i det hon afslet banden på sin hafvudbonad och ryckte ur öroren ett par örhingen af guld och korall, som hon virade kring sina fingrar, krossade mellan sin tänder, trampade uirder sina fötter och till ock med kastade i elden. (Forts.)