ännu ett ord. Jag har fräntagit dig ditt ur, Robert: se der! jag vill icke hafva någonting, som tillhört dig!Han kastade uret efter honom: det klingade emot cen af trappans stenhällar och gick i stycken. Derefter stängde han dörren och vände sig till Simonia. I stället för att sätta sig på sin plats, sedan hon verkställt Bastiens befallning, hade Simonia tagit sin tillflykt till andra ändan af bordet i hörnet af eldstaden, mera af en instinktlik än öfverlagd fruktan. I samma mån, som hon återfick medvetandet af sin ställning, neddignade hon till golfvet, angripen af en nervös darrning; hon sjönk tillsammans, kröp tätt intill elden och gjorde sedan icke en åtbörd, icke en rörelse — med öfra delen af kroppen styf, halsen framsträckt, ögonen utvidgade på ett feberartadt sätt, så att pupillen, förstorad, öfversvämmade ögonringen, och kastande från sidan på Bastien en blick, hvaruti hela hennes själ var koncentrerad. När hon vände sis om, när den olyckliga varelsen såg honom gå rakt fram till Sig, sakta och utan att säga ett ord, men med hufvudet upplyftadt samt en hotande glans i hans blickar, nedslog hon likväl icke sina ögon; hon hade icka kraft dertill — så förbländad, så tjusad, som hon var af denna dystra blixt, hvilken inträngde i de hemligaste vinklar af hennes själ