med bössan på knäet och sin hund under stolen, vändande ryggen åt fönstret och ansigtet åt ingången; Sylvio, som eldskenet besvärade, till höger om Bastien; Simonia midtemot. I detta ögonblick bultades det utan förpå dörren tre lätta slag, med lika lång tid mellan hvarje. Derpå en paus. Simonia spratt till. För tusan! hör du eller hör du icke? Är du döf? ropade Bastien; gå och öppna. i Hon steg upp. Dörren vreds omkring på sina gångjern. Tvenne män, höljda i kappor, visade sig på tröskeln. Vid äsynen af Bastien med en gäst vid bordet, tycktes båda betänka sig, och det undföll dem en rörelse likasom af missräkning. Efter att hafva vexlat blickar, beslöto de emellertid att inträda. Varen välkomna mina herrar!, ropade Bastien till dem. J ären utan tvifvel jägare, som tröttnat vid förföljandet af någon gammal hare, som tagit sin tillflykt bland skogarne här på berget. Jag vill tro, att J icke skolen blifva förargade öfver, att här finna nattqvarter och en god supk ..... Men tillåten, att jag befriar er från er ekipering, tillade han, i det han på en gång fråntog dem deras kappor och de karbiner, som de gömt under dessa. Kapporna lade han bakom sig på en stol och karbinerna ställde han i hörnet af eldstaden, bredvid sin bössa. Denna rörelse verkställdes så hastigt, att de