Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1848, sida 3

befäl, när man tror sig kunna gripa honom utan motstånd. Bah! tror ni det? sade Höknäsans följeslagare med förbluffad min. Javisst. Känner ni då honom? Ganska väl.För tusan! och hvad är han för en person? ... Efter all sannolikhet endast en menniska. Visserligen, men han är outtömlig på hjelpmedel, vaksam, modig, stark, icke rädd för att utgjuta blod, när man bringar honom dertill, och han ger icke alltid qvarter åt förrädare och skurkar. De båda obekante bleknade. Oberäknadt, fortfor Bastien, att han har många tillgifna vänner här i bergsbygden, som tjena honom till spejare, kurirer och skyldtvakter. Också är han ofelbart underrättad, på ett eller annat sätt, om allt hvad man stämplar emot honom ...I dag till exempel har en af hans utskickade underrättat honom om en snara, en af de finaste snaror, som blifvit utlagda för honom af den högtärade polisen, såsom han uttrycker sig, ty han skryter af belefvenhet. I dag? upprepade Höknäsan i en ton, som under lätsad likgiltighet dolde djup ångest. Ja just i dag. På hvad sätt? (Forts.)