Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 december 1848, sida 2

rosslingen, emot hvilken viljans sista bemödande strandar. Han sprang upp, öppnade dörren och ropade: Simonia!I detta rop läg nägot befallande, ty hon kom genast. Här är jag, Bastien; hvad vill du ? Min bössa!Din bössa? ropade hon; hvad vill du med den?) -Gif genast hit henne! hvar är hon? jag be; höfver henne. Hon lydde. Han undersökte den, stötte ladustocken i en af piporna, betraktade fängpannan, och ett hemligt leende af tillfredsställelse flög öfver hans läppar. Nå, hvar är Moloss? Innestängd i källaren, sade Simonia. Moloss i källaren! Är du tokig? Åh! det är för det han icke må besvära herr Sylvio, svarade hon något otåligt. -Åbå! yttrade Bastien i en serdeles ironisk ton; rjaså — och steken, är den tillreds? ..... I Skynda på då! Duka bordet... kom, sade han till Sylvio; qvällen är icke nog klar, för att kunna sprida tillräckligt ljus genom dessa trånga kaller. För öfrigt börja nätterna blifva något : kyliga; det finnes inga kol i glödpannan, och vi skulle finna det trefligare framför eldbrasan. Sägande detta, skyndade han ut i köket, ställde aa —