till vedhuggare. Denne Robert var förlidet år brigadier; äregirigheten eggade honom, och, för att avancera ännu en grad, förband han sig att utlemna mig död eller lerande till brigadlöjtnanten i BE En morgon ströfvade jag ensam, såsom vanligt, omkring på berget. Jag hör en röst bakom en klippa, försigtigt ropande mig vid namn. Jag går dit: det var Anton, samma gosse som vi stötte på straxt härutanför. — Skynda er härifrån, herr Bastien, sade han till mig; en gendarm ligger i bakhåll i hälvagen till höger om er; han lägger an på er med sin karbin ... Anton hade knappt talat ut, förrän ett gevärsskott höres från hålvägen; hans mössa föll genomborrad af kulan, och Robert, som trodde, att han träffat mig, reser sig triumferande vid vår sida, ropande: Ändtligen har jag dig, osling! . Den nidingen! utan strid, utan anmaning! likasom om lagen stadfästade sådane försåt. Jag nekar icke, det jag erfor en bitter känsla, när jag förde min bössa till ögat, för att svara honom, och sann, att han redan var borta. Jag hade icke haft tid att lägga en kula i en af bösspiporna, förrän Robert, förskräckt, redan tagit till flykten; och, till lycka för honom, brydde jag mig icke om att förfölja honom. Jag afstod likväl icke från hämnden. En månad derefter fick jag veta, att uppbördsmannen i B skulle med diligensen afsända