bröd och en ecu i en vedhuggares stuga. Genast blef jag angifven såsom desertör och fick polisen i hilarne på mig, Jag behöfver icke siga mer: ni kan sluta till det öfriga. Ack! är man en gång på fallets brant, så sjunker man allt djupare och djupare, huru beslutsamt man än vill hejda sig. Jag har i sjelfva verket aldrig utgjutit blod, och det skulle icke vara mig svårt att bevisa falskheten af alla de brott, man påbördar mig; men jag har ändå stulit; jag har till och med en gång anhållit posten. Man har visserligen ofta förespeglat mig lindring i mitt straff, om jag utlemnade mig frivilligt; ty man inbillar sig, att ett helt röfvareband lyder mina befallningar och man hoppas, att detta skulle Tocka andra att följa exemplet. Men jag finge icke desto mindre stå anklagad såsom tjuf. — Tjuf! oo... vid Gud! heldre än att hafva att göra med en domstol, heldre än att se mitt namn brännmärkt, låter jag hjernan springa för ett skott... Till dess bär jag mitt öde med tålamod. Jag lefver rätt anständigt, när jag har penningar: jag studerar, jag läser och öfversätter mina klassiker, när jag har tid dertill. Jag döfvar mina känslor, Jjag lefver utan hopp, men också utan fruktan. — Men då jag börjat att gifva er mitt förtroende, g också beritta för er, hvarför Robert haig så mycket, Robert, gendarmen, den der, ni vet, som i morse smög sig efter oss, förklädd vill ja tar mi