en betydlig penningsumma till Montpensier. Robert och en af hans kamrater medföljde säsom betäckning. Tror ni väl, att jag genast nedsteg från berget till slätten och att jag hade mod att, samma afton, helt ensam anhålla postvagnen? Brigadierens kamrat var lika rädd som han sjelf. Jag fordrade icke en skilling af de resande, men jag berättade för dem Roberts uppförande i hela dess nedrighet, och slutligen fråntog jag honom hans fickur, för att straffa honom ännu mera, ty han är girig. Dagen derefter blef Robert degraderad för sin feghet. Polislöjtnanten har emellertid lofvat att återgifva honom hans galoner, om han lyckas gripa mig. Vilja fattas honom åtminstone icke: han har svurit mig ett oförsonligt hat och har sedan utlagt många snaror för mig, hvilka jag dock vetat undvika. Bastien höll upp. Sylvio hade under denna berättelse haft tid att känna igen Antonin Lamic; hänförd af sin sympathi, såsom studerande, för en elev från samma läroverk, hvars triumfer han så ofta beundrat, glömde han fullkomligt banditen, för att vänskapsfullt räcka handen åt en studiekamrat, åt en ung lärd, förföljd af ett lika grymt, som ovanligt öde. Tack, tack, sade Bastien, fattande hans hand, som darrade af rörelse, och tryckande den i sin; rmen vi få icke blifva rörde någondera af oss. Ni lemnar mig i morgon, ni tänker måhända icke