mesyrer, mera fyrständsenligt, mera effektivt, än hvarje fant: asirik och sentimental deklamation, ä-n hvarje naturvidrig organisation, af hvad ton, namn och beskaffenhet den än må vara? Såsom vi anmärkt är rättvisa en del af statsekonomiens orubbliga basis. Och om detta ej utesluter möjligheten för att den, såsom hvarje annat menskligt, ä ofullkomlig, felaktig och utsatt för irringar (y intet är ofelbart), så är det dock smädande och otillbörligt, samt stridande mot vetenskapens hela gång och syfte, att anse den för omoralisk, och detta skulle den ju vara, om den vore känslolös för medmenniskors lidande och nöd. Nästan ingen vetenskap har ett högre, ett ädlare mål, än statsekonomien, och ingen kan utöfva ett större, ett viytigare inflytaude på nationernas välstånd och individernas lycka, än statsckonomien. Moralen bjuder att hjelpa dem, som lida, och välgörenheten lyder; den understöder arbetaren, föder och klader den fattige, den orkeslöse; men arbetarens lön fortfar att vara otillräcklig för dess oundgängligaste behof, och fattigdomen aftager ej, utan snarare ökas. Statsekonomien, utan att vara känslolös för de lidande, uttömmer sig ej i deklamationer och outförbara förslag; den går på djupet med undersökningen, sträfvar att pota nöden och eländet i dess rot; visar, att hvarje produktivt, naturenligt arbete bor lemna ett öfverskott, och, genom sitt bemödande att undanrödja sådana lagar och förhållanden, som hindra detta öfverskott att uppkomma, proklamerar den arbetarens behöriga rätt vid fördelningen af den produktion, som kapitalet genom hans arbete, och endast på grund af detsamma, har åstadkommit. På detta sätt söker denna vetenskap att med lugn och besinning lindra nöden och afhjelpa eländet, ej blott genom fåfänga och temporära palliativer, utan genom inrättningar och förslag, med tålamod och grundlighet genomtänkta och utförda, samt genom en lagstittning, som i öfverensstämmelse med folkens hbehof iakttager allas rätt. (Forts.)