Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1848, sida 2

EÄRå! behöfver ni ännu gissa er fram? jag har längesedan igenkänt er; jag.v Är det möjligt? Ni kämtar icke? Det skulle vara ni? Ja visst: jag sjelf... Sebastian Charles Antonin Lamic...ni har honom framför edra ögon. 0 Gud! stammade Sylvio häpen. Hvilken förändring är det icke!, fortfor Bastien: skolans prydnad, sina föräldrars och larares stolthet och hopp, i dag en röfvare, en fågelfri!,.. Bah! allt är slut. Må vi icke tala mera derom.... Och hvad är det då, som har störtat mig så djupt? En retad egenkärlek, en dumhet, ett lappri.... hvilket öde! Jag hade tidigt förlorat mina föräldrar, jag vistades hos en af mina tanter, jag berodde af henne, jag älskade henne, ty i hennes beskydd såg jag intet förnedrande, och hennes älsklingsförslag var till och med att gifta sin dotter med mig. Men en vacker dag får hon ifrån staden, der jag studerade advokatknepen hos en prokurator, för att sedan fullända min juridiska kurs i Toulouse, ett anonymt bref, hvari målades med de mest öfverdrifna färgor ett pojkstreck, som jag skulle begått. Genast långa förmaningar, förebråelser och häftiga utgjutelser från min tant. Jag reser hem, för att förklara mig och blidka henne; jag anländer till R, en by, icke långt härifrån, der