Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 december 1848, sida 2

en af lärjungarne i läroverket derstädes: återkalla era minnen. Har ni icke vid flera tillfällen af edra lärare hört omtalas en gammal lärjunge vid skolan, vid namn Antonin Lamie, såsom en ära för deras klass, såsom en typ för en studerande, som icke söker annat än att inhemta kunskaper och göra sina lärare till viljes? Jo verkligen, svarade Sylvio, men alltsedan förlidet år talar man icke mera derom. För tusan! det tror jag väl, det är helt naturligt! återtog Bastien; ,denne Antonin Lamic har sedan denna tid sett en vändpunkt till ett sämre i sitt öde. Hivaraf vet ni det?Om någon vet det, bör det väl vara jag, vill jag förmoda.v Huru sä ?AAf det bästa skäl i verlden.Illvilket da?Det, att jag lefvat mycket tillsammans med honom, min lilla vän., Ni?... ni? ... Just jag.v Men... ni menar allvarligt ... Då jag lyssnar till er, då jag lyssnar till mig sjelf, kommer jag minsann till den slutsats, att ....Ått jag är denne Antonin Lamic?, Utan tvifvel, svarade Sylvio.