Jag är icke törstig, hör du. Men kanske ni är det? frågade han Sylvio. Nej, icke jag heller. Detta är icke heller ämnadt åt herrn, ätertog Simonia, i det hon ryckte undan glaset så häftigt, att hon spillde en del af vinet på fingrarne. Bastien kunde icke afhålla sig ifrån att skratta och ryckte på axlarne af medömkan. Hon är något obelefvad, folkskygg och enfaldig, hviskade han i Sylvios öra. Derpå öppnade han dörren för honom och bäda inträdde i kammaren, som var på samma botten som köket. Det rum, i hvilket Bastien hade infört Sylvio, var rymligt och upplyst af tvenne smala fönster, hvilka skyddades af väldiga jerngaller, beslagna med hvassa, utåt rigtade spetsar, ett försigtighetsmått, hvilket de faror, hvarmed hans yrke var förbundet, utan tvifvel tvungo honom att använda. I fonden befann sig sängen i en stor alkov, gömd bakom målade sänggardiner; mellan de båda fönsterna ett litet betsadt och prydligt bokskåp af fågelbärsträd; bredvid bokskåpet ett skrifbord, öfverhöljdt af en duk, som bar många märken efter pennritningar, samt betäckt af strödda, men ordnade papper, och midt i kammaren en glödpanna af koppar, på en ställning af eketrä. För öfrigt var hvardera fönstret försedt med gula bomullsgardiner, och på sidorna stodo!