hvila sig litet..... han har känning deraf ännu; han har fint väderkorn hunden. Ah, nu förstår jag!.... det var derför, som hunden rusade hem, när vi voro nere i allten...l Min raske Moloss!.... Nå, hvad var det för främmande, Simonia? tillade han vårdslöst. Bevars! jag sade ju, att det var tvenne jägare.? Så, ja, det var rigtigt..... och du bad dem icke blifva qvar att supera? Åh! att supera.... återtog hon i en betänksam ton, som nästan liknade ett intelligent skämt; hvarföre? för att .. Bastien genomtrangde hennes tanke, ty hanrodnade och rynkade ögonbrynen. vIIVvad du är dum! Och det, så att herr Sylvio hör det.... Har jag någonsin begått sådane gemenheter? hvad? — Men herrn der vet icke... Se så, se så, han vet det... gå nu och laga till en stek af hvad som finnes i jagtväskan. Vi hafva att språka, vi båda; vi göra det mera beqvämt i kammaren, än här i köket....När allt är färdigt, kan du säga oss till.j Är du icke törstig? Vill du icke dricka ett glas vin? frågade Simonia. Nej, tack. -Åh, se så! drick då! bad hon, i det hon ur skåpet framtog en butelj och fyllde ett glas I med en synnerlig ifver.