Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 december 1848, sida 2

I . I Ä går igenom dem, är ändå densamma. Som bevis på riktigheten af dessa åsigter om våra dagars metriska och ästetiska brister anhälles om läsarens benägna öfverseende. De hafva ändock förtjensten att vara utgångna ur folket, och det just i Saången kan aldrig tystas hos ett folk, äfven om det underkufvas. Vid de elfver i Babel hängde sagdt, att öfver hufvud i hela landet för hvarje innehåll eller form, äro jemförliga med äldre af folket sjelft och ej ombildade af dem, som stått utom folket, är fullkomligt sannt. Andan, som Visa af en yngling, som fått korgen af sin väninna I Hvarjehanda. Om våra dagars folksång. Man samlar fordna tiders folksånger, och tro att sången i våra dagar tystnat ibland folket. väl Zions döttrar sina harpor på pilträd, men upphöjde ändå sånger af klagan, då de på Zion tänkte. Det gifves 2:ne källor till sång, som aldrig uttorka, och som för alla äro tillgängliga, och förgangelsen af ; Ingen nation är så rå, så obildad, så förtryckt, så nedkufvad, att ej dessa makter uppelda honom till sång. Hvad vår egen angår, har refer. nästan öfverallt i fäderneslandet funnit spår till folksångare och folksångerskor. Ja, det torde ej vara för mycket kärleken den allt, som lefver socken kunna räknas minst 2, som någon gång befattat sig med att skrifva, eller, i fall de ej kunnat det, som ofta händer, i tankarne och minnet dikta vers. Att dessa sånger, hvarken till folksånger, i fall man får anse dem vara diktade folksång, må ett par prof anföras, för hvilkas våra dagar. genom elaka menniskors förtal (diktad af en bonddräng i Nerike, hvarest den temligen allmänt är känd och sjunges). En visa vill jag sjunga, som nyligen är gjord, Om någon lyster höra deruppå, Om flickornas kärlek allt uppå vår jord, Hur underligen den plägar gå. En yngling hade tänkt att söka sig en vän, Den han kunde kalla för sin; Men alla falska tungor de rådde honom till: Det förbundet skall du aldrig gå in!, Jag gick nu åstad att få tala vid min vän; Hon lofvade mig ära och sin tro; Men trenne dar derefter, så skrifver hon igen, Att hon ville ensammen bo. Jag läste det brefvet, så godt som jag kan, Så att tårarna på bleka kinden rann; Ty uti det brefvet stod ordena försann, Att hon mig har slutit ur sin famn. Gud löne de menniskor, som elaka är, Hon bär icke skulden till allt. Sin lott Gud i himmelen allom beskär Och det blir, som Han har befallt. En annan af samma art, men i en annan tonart. (Också från Nerike: fragment.) Der mötte mig en flicka så from; Hon satte för sin kammardörr en bom.