— —— ————— —— ——————— Tankar om tulI-lagstärtning f allmänhet. XII. Elt system, som gjort det till sin hufvuduppgift att assöndra den ena nationen ifrån den andra; som, såsom historien väl vet att förtälja, under skylten af nationelt oberoende och sjelfständighet har föranlellt så mäångsaldiga oemgheter. förvecklingar, ja krig folken emellan; som till förmån för en fraktion af befolkningen har försvårat hela den återstående stora delens bergning, och utarmat arbetsklassen; som har skadat nationernas moralitet, och förslört deras trefnad, deras lugn: ett sådant system, säge vi, har endast okunniyheten avi tacka för, att det, så länge som skett, kunnat orubbadt bibehålla sig. Nästan öfverallt hafva saväl statens embetsmän, som de mera bildade klasserna i samhällena egnat blott en ytlig uppmärksamhet åt statsekonomiens läror, och derigenom har skyddssystemets sosismer fålt tillfälle att inmrota sig hos folken, skenbarligen prunkande med alla sanningens färger. kegeringarna, så väl som folkens representanter, hafva allmänneligen och på grund af nämnde okunnighet föreställt sig, att staernas makt har berott pa mängden af inom dess gränser varande arbetare, och glömt att betänka, hurudan dessas lefnadsställning varit. De hafva förbisell, att arbetet ej är ett mål, utan blott ett medel för menniskan, och förgitlil, att en nations konsumtion är fullt ut så angelägen, och värd lika så mycken uppmärksamhet, som dess produktion. De hafva ej kunnat inse, alt allt, som föranleder konsumtion, måste äfven framkalla produktion, samt att hvarje hinder för den förre ovilkorligen måste på ett eller annat sätt falla skadligt tillkaka på den sednare. Och hyllande sådana falska af vetenskapen vederlagda åsigter, som det föregående innebär, är det naturligt, att den lagstiftande makten måst vända nästan all sin upmärksamhet och sitt skydd åt producenterne, samt från konsumenterne. De af regeringarna med så mycken omvårdnad omfattade stalskyrkorna hafva visserligen alla utan undantag lärt, att menniskorna äro bröder, och böra såsom sådaua behandla hvarandra; men icke dess mindre har man, på mer än ett ställe, sett, att många af de samme vördige fädren, som så nitfullt och varmt från predikstolarna sökt att bereda denna lära ingång bland allmänheten, låtit, om de kommit att deltaga uti tullagstiftningen, af en eller annan ide-association hänföra sig derhän, alt de. genom hinder och förbud för trasiken, inslängt denna allmänhet, liksom får, inom vissa hägnader, sålunda betraktande massan af nationen såsom en hjord, utgörande vissa interessens egendom. strid med den lära om brödrakärleken, hvilken de sjelfva bekänt, och så förtjenstfullt arbetat för, hafva de då med en flödande och blomstrande vältalighet försvarat den princip i tullbeskattningen, hvilken så väl för den af oss begagnade bildens fullständighet, som ock i verkligheten, närmast och rällasl, torde kunna benämnas — fållninys-, tjudringsoch klippnings-princinen. Huru skall man förklara sig en sådan motsägelse? Kunde man ej nästan frestas tro, att äfven vår tids lärde par preferenee, bildningens väktare, såsom de sjelfve kalla sig, hade, I följd af sina klassiska studier, såsom Greklands filosofer en lära, som de offentligen bekände, och en annan, som de hemligen hyllade? Motiverna för denna olikhet mellan lära och lefverne finna vi likvisst ej i en sådan dubbelhet, utan i ett missförstånd, i en okunnighet om fäderneslandets verkliga och sanna fördelar. kunnat så förvilla tolken och missleda regeringarna, att de uti detsamma sökt ett stöd för en nationell industri. SkyddtsSsystemet, vi medeifva det, stöder och uppehåller visserligen industrien. men rerkniugarua af detta stöd, detta uppehållande ära, med afseende på hela statsorganismen, af sammma natur och beskaffenhet, som det reps, hvilket usmehdller, stöder och hindrar från fall den, som hängt sig. Lissverksamheten försvinner så småningom, och om ej snaran 7 lid lossas. så slutar stödet med att gräfra statskroppen, alt i atomer upplösa dess sammanhang. Hvad är det väl annat än en beklaglig okunnighet uti statsekonomien, eller en falsk uppfattning af dess grundsanningar, som gör, att den ena nationen förskjuter den andras kapitaler? Vi säga kapital; ty äro väl desse produkter, som nationerna utbyta, annat, än en del af deras ömsesidiga förmögenhet d. ä. kapital? och hvad ondt eller skadligt, antinationelt eller osjelfständigt kan det väl ligga deruti, att Sverige till exempel emottager Englands, Belgiens och Frankrikes kapilaler, om ock i form af bomullsvaror, kläden, sidentyger, och i utbyte derför lemnar desse länder en för detsammas konsumtion obehöflig del af sitt kapital, i form af jern, koppar, trädvaror? Vi förmå ej inse något skadligt härutinnan. be, som göra detta, som påstå, att ett dylikt utbyte gör Sverige beroende och osjelfständigt neka dock ej, att förokandet af nationens maleriella rikedom är onskrärdl, och medgifva till och med att denna rikedolll ej ulgöres af annat, än fastigheter och raror, men likaväl motarbeta de hopandet at denna samma varumängd, af detta kapital, af denna rikedom, så snart den uppkommer genom en införsel af främmande fabrikater. Förundras man häröfver och frågar: ÅÅro då fabriksvaror ej någon rikedom, något kapital? Så höres at tusende munnar uttaladt, och af andra tusenden upprepadt: risserligen, om de äro tillverkade af landets egna innebyggare; men komma de från främmande nation, då utgöra de ej någon förökning i nationalrikedomen, i landets kapital. — Samma svar får man på samma fråga af fäderneslandets sjelfständighetskämpar, om man utbyter orden raämnen, som kunna produceras inom landet, i stället för, fabriksvaror. Är nu detta logik, är detta konseqvens? Ja, men en logik, som Aristoteles skulle förgrufva sig öfver, en fabriks-logik, tillverkad på befallning, hvilken endast de i skyddssystemets skola gränade adepterne och de rent af okunnige och vilseförde kunna utan blygd begagna. bDesse adepter, ty om de okunnige lönar ej mödan att tala, anse nemligen, eller låtsa sig anse, de främmande fabrikaterna och de nämnde råämnena för negativa kapitaler ett slags oting, som förlora alla kapitalets egenskaper, så snart de utifrån införas ofrer landsgränsen. Uti huru hög grad dessa sjelf samma varor än ma uti det främmande landet hafva bidragit, att der föröka nationalförmögenheten, så betyder detta inter, sedan de passerat tullgränsen, ty då försvinna alla deras anspråk på att vara deltar af den nalions rikedom dit de föras. Varorne blifva eller rättare kallas, (och naift nog, det måste man bekänna, såsom förutnämndt är) negativa kapitaler. Huru denna förvandling tillgår veta vi sannerligen ej, ty kunskapen derom tillhör den högre esoteriska läran, skyddssystemets kabbala; nog af det sker, eller nidtte väl ske, ty i annat fall blir ju nationalforsom genom inhemsk tillverkning eler prokunnat så förblända både lärde och olärde, slrillanude hela skyddssystemets pBabelstorn hvilar!! Behöfva vi väl nu mer, än som skett, sysselsätta oss med skyddstullssystemet? Äro ej dess orättvisor, skadlighet och haltlöshet hjiräckligen ådagalagua? Fråga ri läsaren och höra svaret från många häll uti en annan fråga ställd till oss, så lydande: Har det väl ens varit nödvändigt, att anställa någon undersökning om skyddssystemet och dess skadliga följder, att kosta så mänga ord och spilla så mycken tid på principer, som knappast någon numera konseqvent eller i hela dess vidd vill ridkännas; och hrarlill tjena alla dessa deklamationer om ämnen, som de sleste i samhället redan anse en gång för alla afgjorde? Eja! vore vi verkligen der, så medgifva vi, att all den möda ri gjo t oss att fästa uppmärksamheten på skydds-systemets falskhet, äfven vore onödig: men hvad vårt kära fädernesland beträffar, så är allmänna opinionen ? sanning ej ännu kommen så långt. Uti rent vetenskapligt hänseende är frågan om tullskyddet, här som på de festa ställen, visserligen asyjord, och för dem, som studerat statsekonomien, äro alla diskussioner och undersökningar om theoriens fullkomliga origtighet utan tvifvel förspild tid och öfrerflödig möda. Men, huru många äro väl desse i Sverige? Bära väl vår lagstiftning, vår regerings åtgärder, vår representations debatter, vår litteratur, vår publicitet, våra öfverläggningar vid offentliga sammankomster, vittnesbörd för, att frågan om tullskyddet är här i landet afgjord? Vi känna ej nägra sådana vittnesbörd. Väl hafva många röster höjt sig för en förminskning af skyddet för den inhemska industrien, för förbudens upphörande och mera sådant. men få, yllersl få, äro de, som helt och hållet förkasta allt skydd, som vilja medgifva den inhemska industrien endast så mycket skydd, som ett på sanna statsekonomiska grunder utfördt finanstullsystem af sig sjelft medför. Står ej bär i landet, till en verklig skuam för dess öfrige större handelsstäder, den förening, som icke erkinner nyllan eller rättvisan af tullafgifter såsom skydd för näringarna? — handelsfrihetsföreningen i Gesle ännu ensam? Bevisar ej blott detta exda faktum, då man sammanhäller det med rörelserna och ansträngningarna för handelsfriheten i England, Frankrike och Tyskland, mer än tillräckligt, endera nationens lojhet för och okunnighet om, måhända dess vigtigaste fråga, eller ock, att allmänna opinionen i landet ännu är för tullskydd? Här är ej fråga om modifikationer utan om hlela principen. Hvilken är den mera allmänt lästa publicitetens organ, som förkastar hela skyddsprincipen utan någon reservation? För oss är den obekant. Tror man, att skyddssystemets förfäktare, national-sjelfständighetens kämpar och det svenska oberoendets hjeltar gifva sig eller lemna den fasta och trygga position, de nu innehafva, genom blotta förpostaffärer, genom att blott Ä(ala om modifikationer, eller så länge man i principen inrymmer dem någon plats; då bedrar man sig mycket, då känner man dem ej rätt. Skall ett ogräs bort, måste man upprycka det med hela roten; att nappa bort de mest synbara stråna och läta roten vara orörd, dermed förgräfrer man det icke; man får gå ned till sjelfva alfven, till grunden, plöja djupt och sorgfålligt, bortrensa hvarje rotfiber, hvaje grodd, annars spirar ogräset snart upp igen, frodas och kan åter taga öfverhanden. Sammalunda, utan att precist säga bilden pas